søndag 19. juli 2015

Två sysslingar

Vi vet att nästan alla europeiska språk har en samma förfader. Vi vet inte hur det folk som talade detta språk hette. Vi förmodar att det levde någonstans mellan nutida Ukraina och Sydryssland, ungefär 3000 år före Christi födelse.

Det innebär i vart fall att nästan alla språk som talas i Europa är besläktade. Det är sålunda också svenska och franska fastän inte som syskon - det är norska och svenska samt franska och italienska - inte eller som kusiner - det är tyska och svenska samt franska och rumänska - utan mer som sysslingar.

Nu ska jag ta ett par exempel, verb till att börja med, som visar släktskapet.

Visst är den indoeuropeiska förfader enbart ett förmodande. Urspråket skrevs inte och vi kan därför bara förmoda hur dess ord såg ut.

AGO

har blivit på latin "ago" som lever vidare i det franska "j'agis".
Det motsvarande är svenska "jag åker". Ett indoeuropeiskt "G" blir ofta "K" på svenska.

AUGSO

har blivit på latin "augeo". Ordet har försvunnit på franska men roten finns kvar i sådana ord som: AUGment, augmenter, augmentation.

Det har blivit "jag ökar" på svenska (jämför isländska "auka").

BHEIDO/BHINDMI

har blivit "findo" på latin, sedan "je fends" på franska.

Det har blivit "jag biter" på svenska. Ett indoeuropeiskt "D" blir ofta "T" på svenska.

BHERO

har blivit "fero" på latin. Ett indoeuropeiskt "BH" blir ofta "F" på latin.
Verbet har försvunnit från franska men roten finns kvar i "déFERer, conférer, interférer, référer, proférer, préférer".

Det har blivit "jag bär" på svenska.

BHEWO

finns kvar i "fui" på latin, och franska je fus".

Det har blivit "jag bor" på svenska.

BHEUGMI

har blivit "fugio" på latin och sedan "je fuis" på franska.

Lär ha blivit "jag böjer" på svenska.

BHRUGMI

har blivit "fruor" på latin. Ordet har försvunnit från franska men roten finns kvar i "fruit"

Det har blivit "jag brukar" på svenska.

BHREGMI

har blivit "frango" på latin. Verbet har inte överlevt på franska men roten finns kvar i "FRACtion, fractionner".

Det har blivit "jag bräcker" på svenska.

DEUKO

har blivit "duco" på latin. Det klassiska verbet "duire" finns inte mer på nutida franska men roten lever kvar i "conDUIRE, déduire, réduire, introduire, induire, séduire".

Det har blivit "jag tar (jag tager)" på svenska.

DOMYO

har blivit "domo" på latin och roten finns kvar i franska "DOMpter".

Det har blivit "jag tämjer" på svenska.

EDMI

har blivit "edo" på latin. Verbet har försvunnit från franska men roten finns kvar i "comESTible".

Det har blivit "jag äter" på svenska.

ESI

har blivit "es" på latin och "tu es" på franska

Det har blivit "du är" på svenska. "S"et i slutet har förvandlats till "R". Det sker ofta och i många språk.

GNOSKO

har blivit "nosco" på latin. Roten finns kvar i franska "conNAÎtre, connaissance, cognitif, gnose, gnostique".

Det har blivit "jag känner" på svenska. "SK" bevarades inte i de nordiska verben.

GHUGHEUMI

har blivit "fundo" på latin, sedan "je fonds" på franska.

Det har blivit "jag gjuter" på svenska.

GWIWO

har blivit "vivo" på latin, sedan "je vis" på franska.

Roten finns kvar i svenska "kvick"

LEGHMI

Roten finns kvar i "LECtus" på latin, sedan franska "lit".

Det har blivit "jag ligger" på svenska.

MEITO

har blivit "muto" på latin, sedan franska "je mue" och "je mute".

Roten lär finnas i svenska "muta".

MEL'MI

har blivit "molo" på latin och sedan "je mouds" på franska.

Det har blivit "jag maler" på svenska.

SMERDO

har blivit "mordeo" på latin och sedan "je mords" på franska.

Roten finns kvar i svenska "smärta".

MENO

Roten fanns kvar i "meMINi" på latin och i "réMINiscence" på franska.

Det har blivit "jag menar" på svenska.

KWEKWO/PEKWO

har blivit "coquo" på latin. Roten finns kvar i franska "queux, cuisine, cuisiner".

Det har blivit "jag kokar" på svenska.

PIPELMI

har blivit "pleo" på latin. Roten finns kvar i "remPLIr" på franska.

Det har blivit "jag fyller" på svenska. Ett indoeuropeiskt "P" blir ofta "F" på svenska (jfr. svenska "far" och franska "père").

PIPERMI

Roten finns kvar i "porto" på latin, sedan i "porter" på franska.

Det har blivit "jag far" på svenska.

PETO

var också "peto" på latin. Verbet har försvunnit från franska men roten finns kvar i "réPETer".

Det har blivit "jag ber (jag beder)" på svenska.

REGO

 var också "rego" på latin och finns kvar i franska "je régis".

Roten finns kvar i svenska "rik, rike".

SEDMI

har blivit "sedeo" på latin. Verbet "seoir" har bara en begränsad användning på franska och har fått en annan betydelse.

Det har blivit "jag sitter" på svenska.

SEKMI

har blivit "seco" på latin. Roten finns kvar i "SECateur, SECtion, sectionner, scie" på franska.

Det lever kvar i "jag sågar" på svenska.

SEKWOMI

har blivit "sequor" på latin, sedan "je suis" på franska (jfr. också "SEQUence, conSECutif ...")

Det har blivit "jag ser" på svenska (att se något betyder att följa något med ögonen).

SYUYO

har blivit "suo" på latin. Roten finns kvar i franska "SUture".

Det har blivit "jag syr" på svenska.

SNEIGwHETI

har blivit "nivit" på latin. "S"et i början försvann. Franska "il neige" är besläktat

Det har blivit "det snöar" på svenska.

STAYO

har blivit "sto" på latin. Med en annan betydelse finns roten kvar i franska "être" men också i "conSTAnt, STATique".

Det har blivit "jag står" på svenska.

STEGO

har blivit "tego" på latin, utan "s"et i början. Roten finns kvar i franska "proTEGer".

Det har blivit "jag täcker" på svenska.

STUNDO

har blivit "tundo" på latin. Roten finns kvar i franska "conTONDant, conTUSion".

Det har blivit "jag stöter" på svenska.

SWIDYO

har blivit "sudo" på latin, sedan "je sue" på franska.

Det har blivit "jag svettas" på svenska.

SWOPYO

har blibit "sopio" på latin. Roten finns kvar i franska "SOPOrifique"

Det har blivit "jag sover" på svenska.

TLNAMI

har blivit "tollo" på latin. Därifrån kommer franska "TOLérer".

Det har blivit "jag tål" på svenska.

TORREYO

har förenklats till "torreo" på latin. Roten finns kvar i franska "TORREfier".

Roten finns också i svenska "jag TORkar".

WOIDEYO

har blivit "video" på latin, sedan "je vois" på franska.

Det har blivit "jag vet" på svenska (jag vet något därför att jag har sett det).

WOLEYO

har blivit "volo" på latin, sedan "je veux" på vranska (jfr. VOLonté, VOLontaire).

Det har blivit "jag vill" på svenska.

WERTO

har blivit "verto" på latin. Roten finns kvar på franska i "aVERTir, convertir, pervertir, intervertir, version".

Den samma roten finns i det gamla verbet "varde" på svenska.













søndag 24. mai 2015

De två olivträdens hemlighet

De två olivträdens hemlighet (I)

Judar mördades nyligen i Toulouse, i Bryssel, i Paris, i Köpenhamn bara därför att de var Judar. I Mellanöstern släkts Kristna bara därför att de är Kristna. Terrorister ville till och med mörda folk i kristna kyrkor utanför Paris.

Varför blir Judar och Kristna mål för blinda terroranslag?

Det finns ett svar i Bibeln och det gäller två olivträd.

Detta avsnitt ur Paulus brev till Romarna är mycket känt (11:16):

16. Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga. 
17.

Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, 

18.

så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig. 

19.

Nu säger du kanhända: "Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort." 

20.

Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan. 

21.

Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig.
 22.  Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen. 
23.

Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem. 

24.

Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra! 
Det finns således två olivträd, ett ädelt, och det är judendomen, och ett vilt, och det är hedningarnas kristna kyrka.
Men de två olivträden nämns inte först i det nya testamentet.
Det är den vision som profet Sakaria berättar om (4:1):

Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt, likasom när någon väckes ur sömnen. 
2.

Och han sade till mig: "Vad ser du?" Jag svarade: "Jag ser en ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna därovantill. 

3.

Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra." 

4.

Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: "Vad betyda dessa ting, min herre?" 

5.

Men ängeln som talade med mig svarade och sade till mig: "Förstår du då icke vad de betyda?" Jag svarade: "Nej, min herre." 

6.
Då talade han och sade till mig: "Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.

Den gyllne ljusstaken med sju lampor som Sakaria ser liknar den som stod i tempeln.

Men Jesu namn på hebreiska liknar också den gyllne ljusstaken. Det består av fyra bokstäver som bildar sju grenar:

ישוע

Den första bokstaven, jod, föreställde en liten hand, jad. Jesus börjar sitt offentliga liv med Faders mäktiga gärningar.

Den andra, sjin, föreställer två tänder. Jesus blev tuggad av smärtan, mald som mjöl.

Den tredje, vav, föreställer ett spik. Jesus korsfästes.

Den sista, ajn, föreställer ett öga. Ögat anses som kroppens källa i de semitiska språken. Den uppstånden Jesus är det eviga livets källa.

I Sakarias vision sträcker sig de två olivträden över ljusstaken. Ljusstaken är ju en av Judendomens mest kända symboler medan Jesus är Kristendomens hörnsten.

De två olivträden nämns också i Bibelns sista bok, Uppenbarelsen (11:3):

3. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg. 
4.

Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå inför jordens Herre. 

5.

Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall han bliva dödad på det sättet. 

6.

De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, att förvandla det till blod, och makt att slå jorden med alla slags plågor, så ofta de vilja. 

7.

Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. 

8.

Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad där också deras Herre blev korsfäst. 

9.

Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i någon grav. 

10.

Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare." 

11.

Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem. 

12.

Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: "Kommen hit upp." Då stego de i en sky upp till himmelen, i sina ovänners åsyn. 

 Vi närmar oss nu den tid som vers 7 syftar på. Vilddjuret får nu makten att strida mot de två olivträden. De ska förlora slaget och vilddjuret ska vinna över dem, över Judendomen och Kristendomen. Och den syndiga mänskligheten ska glädja sig mycket över djurets seger. Men det blir inte slutet. Då ska Gud gripa in på ett mäktigt och oförväntat sätt. Det blir vers 11 och vers 12 ...




DE TVÅ OLIVTRÄDEN (II)

Som Esau och Jakob äro judendomen och kristendomen tvillingar. Det var Guds avsikt från början att frälsa mänskligheten genom Jesus uppoffring. Därför kan Bibeln inte helt förstås utanför en kristen perspektiv. Men Jesus förkroppsligade i det judiska folket och att försöka att tolka Bibeln utanför en judisk perspektiv leder likaväl till missuppfattning. Mycket av budskapet förloras.

I Paulus brev till de kristna i Rom är det tydligt att de kristna som hava hednisk upprinnelse bilda ett vilt olivträd som har inympas i det äkta olivträdets rot, judendomen:

"13Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt — 14om jag till äventyrs så skulle kunna ”uppväcka avund” hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem. 15Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda? 16Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga. 17Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot, 18så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig".

Det finns alltså två olivträd, ett äkta och ett vilda.

Utan Paulus brev skulle man kanske inte fullständigt kunna förstå denna vision i Sakarja 4: 

"1Sedan blev jag av ängeln som talade med mig åter uppväckt, likasom när någon väckes ur sömnen. 2Och han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna därovantill. 3Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.”
4Sedan frågade jag och sade till ängeln som talade med mig: ”Vad betyda dessa ting, min herre?” 5Men ängeln som talade med mig svarade och sade till mig: ”Förstår du då icke vad de betyda?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” 6Då talade han och sade till mig: ”Detta är HERRENS ord till Serubbabel: Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot. 7Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark. Ty han skall få föra fram slutstenen under jubelrop: ’Nåd, nåd må vila över den!’”
8Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade: 9”Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till eder. 10Ty vem är den som vill förakta: den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?”
11Och jag frågade och sade till honom: ”Vad betyda dessa två olivträd, det på högra och det på vänstra sidan om ljusstaken?” 12Och ytterligare frågade jag och sade till honom: ”Vad betyda de två olivkvistar som sträcka sig intill de två gyllene rännor genom vilka den gyllene oljan ledes ditned?” 13Då sade han till mig: ”Förstår du då icke vad de betyda?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” 14Då sade han: ”Dessa äro de två oljesmorda som stå såsom tjänare inför hela jordens Herre.

Den stora gyllne ljusstaken stod i templet och belyste den heliga platsen.

2Mose 40: "24Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot bordet, på tabernaklets södra sida, 25och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade bjudit Mose".

Jesus namn på hebreiska består av fyra bokstäver: jod, en liten hand; sjin, tänder; vav, en hak eller ett spik; och ajn, ett öga men också en källa. Allt detta berättar också om Jesus liv som kom i världen för att genomföra Faderns gärningar, handen. Han blev bortstött och led mycket, som ett korn som tuggas under tänder. Han korsfästes med spik. Men sedan uppstod han och blev en källa av liv för alla som vända sig mot Honom.

De där fyra bokstäver bildar sju grenar, precis som den gyllne ljusstaken. Och det är ingen tillfällighet. Jesus är den gyllne ljusstake som belyser Faderns hus.
I Sakarjas vision:

"2Och han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, alltigenom av guld, med sin oljeskål ovantill och med sina sju lampor; och sju rör gå till de särskilda lamporna därovantill. 3Och två olivträd sträcka sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.”    



se vi alltså Jesus i centrum med två olivträd och vi förstå att det handlar om Judarna å ena sidan och de Kristna å andra sidan.

De där två olivträden äro Guds vittne på jorden och inga andra. Därför hatar världen dem därför att världen hatar Gud:

Uppenbarelse 11: "3Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.
4Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar som stå inför jordens Herre. 5Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall han bliva dödad på det sättet. 6De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera; de hava ock makt över vattnet, att förvandla det till blod, och makt att slå jorden med alla slags plågor, så ofta de vilja. 7Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. 8Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden som, andligen talat, heter Sodom och Egypten, den stad där också deras Herre blev korsfäst. 9Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja att kropparna läggas i någon grav. 10Och jordens inbyggare skola glädjas över vad som har vederfarits dem och skola fröjda sig och sända varandra gåvor; ty dessa två profeter hade varit en plåga för jordens inbyggare.”
11Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem. 12Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: ”Kommen hit upp.” Då stego de i en sky upp till himmelen, i sina ovänners åsyn".

Som sagt hade det varit Guds avsikt från början att ha de där två vittnen, helt olika men komplementära. Och redan i 1Mose9 kunna vi inse att de ena skulle vara semiter, Judar, och de andra Européer:

 "26Ytterligare sade han:


”Välsignad vare HERREN, Sems Gud,

och Kanaan vare deras träl!

27Gud utvidge Jafet,

han tage sin boning i Sems hyddor,

och Kanaan vare deras träl.
Vi veta att Sem är Judarnas förfar. Från hans namn kommer ordet "semit".

Men vems förfar var Jafet ("den vackre", jafe på hebreiska)?

1Mose10: "2Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och Tiras". Javan, det är Grekland. Paulus kallar de hedningar som hava blivit kristna för "Grekerna" och det nya testamentet är skrivet på grekiska.
Från början visste Gud att vissa av Jafets ättlingar skulle bo i Sems hyddor. Det är vad Paulus skildrar med andra ord som det vilda olivträdets inympning i Israel.

Men det finns också mera. Josef såldes bort av sina bröder och han blev mäktig i Egypten. Då hans bröder kommo till Egypten för att köpa mat kunde dem inte känna honom igen eftersom han hade fått ett helt egyptiskt utseende.
Så är det med Jesjua. Han har fått ett sådant utseende att Judarna hava det svårt att känna igen deras bror i Jesus.
Josef gifte sig med en egyptisk fru. Hans två söner voro till halv delen Egypter.

Så profeterade den gamle Jakob över Josefs yngre son: 1Mose48 "17Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. 18”Inte så, far”, sade Josef. ”Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.” 19Men det ville inte hans far utan sade: ”Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.”
Efraim skulle bliva stora folk. Vi veta att Efraims stam har försvunnit. Den nutida Israel består bara av ättlingar av Juda, Levi och Benjamin. Simon lär ha blivit upplöst bland Juda. Men alla de andra bortfördes och hava försvunnit, först i Irak och Iran. Men dock skulle Efraim bliva stora folk, inte bara ett folk.

Efraim hade redan försvunnit då Gud gav denna profetia till Hesekiel: Hesekiel 37: 19så svara dem: ”Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en enda stav, så att de bliva ett i min hand.” 20Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand inför deras ögon. 21Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de hava måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll och föra dem in i deras land. 22Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer vara två folk och icke mer vara delade i två riken."

Denna profetia skall fortfarande uppfyllas av Herren. Han skall taga Efraim ättlingar som bilda åtskilliga folk och förena dem med Judas ättlingar. Många folk skola förenas med Judarna. Gud har två vittne.
Med båda kristna och judiska glasögon kunna vi bättre och djupare förstå 2Mose2 och 4: "16Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin faders får. 17Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp och hjälpte dem och vattnade deras får. 18När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: ”Varför kommen I så snart hem i dag?” 19De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.” 20Då sade han till sina döttrar: ”Var är han då? Varför läten I mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med oss”. 21Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt Mose sin dotter Sippora till hustru. 22Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, ”ty”, sade han, ”jag är en främling i ett land som icke är mitt”.
Jetro lär ha varit en hednisk präst, en avgudadyrkare. Men på ett visst sätt var Jesus hand över honom: han hade sju döttrar. Vi vet att sjuan har en stark förbindelse till Jesus som är själv den eviga prästen:

Brevet till Hebréerna7: "1Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den Högste — han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, 2varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder vad han kallas, är först och främst ”rättfärdighetens konung”, men därjämte ock ”Salems konung”, det är ”fridens konung”, 3denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son — denne förbliver en präst för beständigt. 4Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. 5Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, 6tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena. 7Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som mottager välsignelse av den som står högre. 8Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande. 9Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde, fått giva tionde; 10ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne till mötes. 11Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska prästadömet — och på detta var ju folkets lagstiftning byggd — varför hade det då behövts att en präst av annat slag, ”efter Melkisedeks sätt”, skulle uppstå, en som icke nämnes ”efter Arons sätt”? 12(Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen förändras.) 13Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid altaret. 14Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om präster. 15Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, 16att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. 17Han får nämligen det vittnesbördet: ”Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.
Och Jesus är präst över sju kyrkor:
Uppenbarelse1: "2Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar 13och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. 14Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. 15Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten. 16I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. 17När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: ”Frukta icke. Jag är den förste och den siste 18och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket. 19Så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp både vad som nu är, och vad som härefter skall ske. 20Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och att de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.

Så Jetro och hans sju döttrar äro också en förebild av detta.

I 2Mose4 berättas något som inte är helt begripligt utav en rent judisk perspektiv:

"24Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom. 25Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son och berörde honom därmed nedtill och sade: ”Du är mig en blodsbrudgum.” 26Så lät han honom vara. Då sade hon åter: ”Ja, en blodsbrudgum till omskärelse.”

Är det inte förbluffande att Gud ville döda Mose som han just hade skickat tillbaka till Egypten för att hämta sitt folk? Moses fru tog en skarp sten och omskar sin son. Han var alltså inte omskuren. Mose skulle hämta förbundets folk men hade inte ens omskurit sin son enligt förbundets lag.

Och det var en kvinna som inte tillhörde detta förbund som skulle uppfylla vad förbundets lag kräver. Denna kvinna frälser Mose från döden och uppfyller lagen för honom. Allt detta är mycket, mycket djupt. Det talar om förbindelsen mellan Judarna och de Kristna men också mellan Jesus och kyrkan. "Du är mig en blodsbrudgum" utropar Sippora. Det är Jesus till kyrkan och till varje en av oss. Han är vår själs blodsbrudgum.

Detta avsnitt kan förstås varken från en rent judisk perspektiv eller från en rent kristen. Båda två behövs.

Sippora som förebild av det vilda olivträdet hjälper Mose att uppfylla Moses, det äkta olivträdets, kallelse.

Vi kunna bara gapa av beundran.

Tack vore Gud.
 



lørdag 21. mars 2015

Deux hommes dans la Bible

Evidemment, au propre, il y a bien plus de deux hommes dans la Bible. Mais je veux dire que la Bible nous montre qu'il y a deux types d'hommes (je veux dire viri et pas homines). On le voit d'abord avec Caïn et Abel. On le voit aussi avec Ismaël et Isaac. Mais c'est dans les figures d'Esaü et de Jacob que le contraste est le plus parlant parce qu'il s'agit de jumeaux.

Esaü nous est présenté presque comme une caricature du mâle. Au verset 25 du chapitre 25 de la Genèse, Esaü, bébé, est décrit déjà comme un manteau de poil ! Son nom voudrait d'ailleurs dire "velu". Au verset 27, on voit se préciser les traits. Esaü bat la campagne. C'est un chasseur. Il se dépense tant physiquement que, un jour, il abandonne son droit d'ainesse à Jacob en échange d'une soupe de lentilles que son frère était en train de préparer (versets 29 à 33).

A la fin du chapitre 26, au verset 24, on voit qu'Esaü se marie avec des Cananéennes, des femmes qui appartiennent à des peuples que, plus tard, l'Eternel vouera à l'interdit. Il y a, aussi, en filigrane, la prostitution spirituelle d'Esaü qui ne sera jamais durablement, et de tout son coeur, fidèle à l'Eternel. Quelques pages plus loin, on voit que Esaü se rend compte que ses parents désapprouvent ses mariages. Au verset 9 du chapitre 28, on le voit donc prendre pour autres femmes deux de ses cousines, des filles de son oncle Ismaël. C'est aussi un autre trait révélateur d'Esaü. Il comprend confusément qu'il n'est pas dans la volonté de ses parents, et cela implique qu'il n'est pas non plus dans la volonté de l'Eternel, mais il prend des initiatives charnelles qu'il croit être de bonnes solutions ... au lieu de demander ce qu'il devrait faire !!!

Jacob, au contraire, ferait presque figure de "femmelette": "Voici, Esaü, mon frère est velu. et je n'ai point de poil" (27:11). Pendant qu'Esaü tue du gibier à tour de bras, Jacob reste tranquillement dans sa tente (25:27).

Isaac, qui lui-même, a dans la Bible une image moins "virile" que Ismaël, préfère Esaü tandis que Jacob est le préféré de sa mère. Un autre trait frappant de Jacob, c'est combien il est peu dominateur vis-à-vis de ses épouses. Il est stupéfiant de voir qu'elles peuvent décider avec qui il doit coucher et qu'il s'exécute sans discuter les ordres (30:3, 30:9, 31:16) !!! Et, au verset 38 du chapitre 42, l'attachement de Jacob à Benjamin paraît exagérément maternel. Jacob s'exprime comme une mère-poule chaque fois qu'il est question du petit dernier.

Mais où est-ce que tout ce récit veut en venir ?

Jacob, c'est Israël ! C'est le père des 12 patriarches qui fondent les 12 tribus d'Israël (Joseph étant par la suite représenté par 2 tribus issues de ses deux ainés).

Mais Esaü, qui représente-t-il ? Historiquement, on voit sa progéniture constituer sur la montagne de Seïr un petit peuple souvent en guerre avec Israël, faisant cause commune avec ses ennemis: Edom. Jusque sous l'Empire romain, cette petite nation subsistera dans la province d'Idumée puis, comme Moab et Ammon, disparaîtra dans les brumes de l'histoire.

Cependant, Esaü a aussi une signification spirituelle dans le Judaïsme. Peu de Chrétiens le savent mais, pour la tradition rabbinique, le frère charnel d'Israël est l'ancêtre spirituel des Chrétiens comme, Ismaël, mais cela les Chrétiens le savent, est celui des Musulmans.

Si l'on se donne la peine d'y réfléchir, pendant des siècles, la fine fleur des hommes d'Europe, la noblesse, a exalté la chasse et la guerre. D'ailleurs, la chasse est restée emblématique de la noblesse et de la haute-bourgeoisie européenne jusqu'aujourd'hui. En cela, elle incarne un modèle de "virilité" qui, malheureusement, est effectivement celle d'Esaü.

Mais, une autre émanation de l'Europe, un pays trop récent pour que la noblesse, déjà entrée en décadence lors de la proclamation de son indépendance, ait pu y jouer un rôle politique, un pays qui domine aujourd'hui le monde de sa puissance, les Etats-Unis, projette également sur la planète une image de virilité tout en muscles, celle de superman, des g.i, des Californiens adeptes du body building. Encore et toujours la virilité d'Esaü !

Or, l'Eternel a haï Esaü et a aimé Jacob. Aussi, comme Caïn a été consumé du désir de tuer son frère Abel, Esaü a voulu tuer Jacob (Genèse 27:41).

C'est ici que l'identification que font les rabbins des Chrétiens avec Esaü devient troublante car, effectivement, au cours de l'histoire, l'Europe chrétienne a régulièrement spolié et massacré les descendants de Jacob.

Or, la Bible contient plusieurs textes qui se réfèrent à Edom (Jérémie 49: 7-27, Esaïe 34) et certains pourraient tout aussi bien être transposés à l'attitude des Chrétiens envers Israël.

Il y a notamment la chapitre 35 d'Ezechiel. Le verset 6 interpelle. Les Chrétiens, à la différence des Juifs et des Musulmans, ne se sentent pas liés par le commandement donné par l'Eternel à Noé (Genèse 9:4) et pourtant confirmé en Actes 15:20. Le verset 10 fait aussi penser à la prétention de moult Chrétiens d'être un nouvel Israël, comme si l'Eternel avait dépossédé Jacob de son héritage. Il y a aussi le psaume 137 et ses versets 7 à 9. Pendant la seconde guerre mondiale, qui fut comme une récapitulation de la déportation à Babylone, il n'y a pas eu que des "justes" parmi les Chrétiens et il s'en est trouvé de presque toutes les dénominations pour prêter main forte aux nazis.

Les trois couleurs de Dieu

Exode 26:1 Tu feras le tabernacle avec dix tapis de fin lin retors, et d'etoffes teintes en bleu, en pourpre et en cramoisi ...

26:31 Tu feras un voile bleu, pourpre et cramoisi, et de fin lin retors ...


26:36 Tu feras pour l'entrée de la tente un rideau bleu, pourpre et cramoisi et de fin lin retors ...

27:33 Tu mettras autour de la bordure, en bas, des grenades de couleur bleue, pourpre et cramoisie ...


A plusieurs reprises, le texte biblique dans lequel Dieu explique à Moïse comment agencer le tabernacle fait état de l'utilisation de trois couleurs.

Les avis des linguistes divergent sur ce à quoi correspondent exactement ces trois couleurs dans les langues modernes.

Mais la traduction de Louis Segond que j'ai citée retient bien mon attention car mon expérience de Dieu est aussi passée par des couleurs.

La première fois que j'eus une expérience sensible de la présence de Dieu, sans d'ailleurs le savoir à ce moment-là, ce fut à Bruxelles au cours de l'automne1992.

Depuis le printemps 1989, j'avais l'habitude de me rendre au lieu de recueillement de la Commission européenne qui se trouvait alors au voisinage du bâtiment Berlaymont, du côté du rond-point Schuman.

C'était les mercredis que se réunissait un groupe de prière oecuménique à 13 heures. A vrai dire, il y avait plus de "clercs", deux ou trois jésuites catholiques, un pasteur réformé, un officier de l'Armée du salut, que de fonctionnaires européens.

C'est là que j'entendis pour la première fois des chants de Taizé, fort harmonieux d'ailleurs.

Les mardis, il y avait une réunion d'un groupe charismatique.

Je n'y serais allé pour rien au monde car, bien que je ne susse en fait rien d'eux, j'avais beaucoup de prŕjugés négatifs à leur égard.

Or, en septembre 1992, les deux groupes intervertirent leur jour de réunion, de sorte que les réunions oecuméniques se tinrent le mardi, tandis que les charismatiques se retrouvèrent dorénavant le  mercredi.

Des obligations professionnelles m'empêchèrent plusieurs fois de suite de me rendre au lieu de recueillement si bien que, lorsque je fus à nouveau libre, j'avais complètement oublié que les jours avaient été intervertis.

Ce jour-là, j'étais arrivé en avance. Inconscient de mon erreur, je m'étonnais qu'il y ait beaucoup plus de monde que d'habitude. Et tous venaient me saluer ! Ils semblaient bien se connaître, s'embrassaient, bavardaient ensemble. Ce n'était vraiment pas l'ambiance habituelle. Et je m'étonnais aussi du retard apparent des pasteurs et des prêtres habituels.

Et la réunion commenca bientôt sans eux ! Un collègue se placa au milieu de la pièce et lanca "Nous allons louer Jésus. Levons nos mains frères et soeurs !"

Quel choc. Je compris alors la méprise. Ma première pensée fut de me hâter de quitter les lieux mais j'eus peur de blesser ces collègues qui m'avaient gentiment accueilli.

Mais quant à lever les mains comme eux ! Cela me semblait exubérant, déplacé, presque obscène. Pourtant, comme tous les autres le faisaient, j'allais être le seul à me démarquer. Je courais donc le risque d'attirer l'attention sur moi, ce que je ne voulais à aucun prix.

J'ai donc levé moi aussi des bras qui me parurent de plomb. Je les hissai un peu plus haut que mes hanches, ce qui, dans un tel contexte, me paraissait déjà vertigineux.

Il s'est alors passé quelque chose qui m'a rendu très perplexe. Ce lieu de recueillement était une pièce enclavée, sans lumière naturelle. Elle n'avait ni fenêtre, ni ouverture zénithale.

Or, je ressentais de la chaleur entrer par les paumes de mes mains, comme lorsqu'on dirige ses mains vers le soleil.

Je considérais avec étonnement le plafond. Il ne me semblait pas que les petits spots auraient pu dégager une telle chaleur. Et puis, en ce cas, j'aurais dû ressentir cette chaleur aussi sur mon visage. J'étais très perplexe.
Puis, le collègue qui avait dirigé la louange nous invita à nous asseoir pour nous recueillir quelques minutes en silence. Je me sentis immédiatement mieux.

Je fermai donc les yeux et alors, ô surprise, voici que je vis une très belle couleur violette, vive, soutenue et uniforme. A nouveau, je fus décontenancé. Quand je ferme les yeux, d'ordinaire, c'est noir quand il n'y a pas de lumière ou plus ou moins rouge quand il y a de la lumière. En revanche, je n'avais jamais eu un tel écran violet.

Au moment où je rouvris les yeux, une collègue en retard entra dans la salle. Elle était vêtue de violet de pied en cap.

La réunion se poursuivit avec lecture et méditation de passages de la Bible, de sorte que je ne pensai plus à ces bizarreries. Mais voici que l'animateur de la réunion conclut le partage en disant "Et maintenant, entrons dans un temps de prière en silence et, si quelqu'un recoit une parole ou une vision de la part du Seigneur, qu'il la partage."

J'eus le plus grand mal à garder contenance sérieuse. Il me semblait que je n'avais jamais rien entendu d'aussi ridicule. Je quitterais bientôt la réunion plus convaincu que jamais que les charismatiques sont des illuminés.

Je fermai quand même les yeux pour me recueillir quelques instants et voici que, aussitôt, une vision intérieure s'imposa à moi, pour la première fois de ma vie.

Je voyais des nuages très noirs qui défilaient devant un soleil très pâle dont la lumière s'efforcait de percer. Le bord des nuages prenait une couleur caramel à l'approche de ce faible soleil.

Il me faudra six ans pour comprendre la signification de cette vision.

En attendant, je me sentis plus mal que jamais. J'étais secoué de fond en comble. J'avais l'impression que mon âme était nue, à découvert, que les collègues autour de moi pourraient peut-être voir au-dedans de moi comme si j'avais été de verre. Et j'avais l'impression que, au dedans de moi, c'était noir, sale, honteux.

Deux ans plus tard, je racontais cette  expérience à une collègue qui me dit avec assurance que le violet est la couleur associée à l'Esprit saint. Mais elle ne savait pas pourquoi.

L'année suivante, en 1995, je participai à une retraite avec plusieurs collègues. Or, dans les temps de prière, ce furent des écrans bleus que je vis à plusieurs reprises.

Je sus plus tard que le bleu est associé au Père parce qu'Il est révélé comme le Dieu du ciel, par exemple en Daniel 2:28. Or, dans les contrées bibliques, le ciel est habituellement bleu.

Le violet est la couleur que l'on obtient en mélangeant du bleu avec du rouge.

Le rouge fait spontanément penser le chrétien à Jésus tant Il apparaît comme l'agneau de Dieu sacrifié pour ôter les péchés du monde. C'est en Son sang que l'humanité est réconciliée avec son Créateur.

Quand l'Esprit se rend sensible au travers de violet ou de pourpre, Il manifeste qu'Il sanctifie au travers du Père et du Fils. 


A la lumière de cela, la lecture du chapitre 4 du 4ème livre de Moïse, les Nombres, prend une signification spirituelle plus profonde. L'arche devait être couverte d'une toile bleue. Elle contenait les tables de la Loi donnée par le Père à Moïse. Il en allait de même pour la menorah et pour l'autel d'or. Par contre, les plats, les coupes, les tasses et les calices étaient recouverts d'une toile cramoisie, donc rouge vif. Cela fait écho au sacrifice du Fils pour le chrétien. Sur l'autel, verset 13, c'est un drap pourpre, violet, qui devait être étendu.






Du puits au tunnel

C'était un jour de la fin 1972 ou du début 1973. Ma mère, encore si jeune,
était rentrée en France après 10 années d'exil en Algérie.

Avec deux de mes sœurs, Nadine, 7 ans, et Laura, 6 ans,



elle était allé faire quelques courses dans un grand magasin de Paris. Je crois que c'était le Printemps situé alors près de la place de la Nation.

L'un des récits de l'événement qui aurait pu bouleverser nos vies de fond en comble, ce sont mes petites sœurs qui me l'avaient relaté.

Elles avaient vu notre mère tomber à terre, inconsciente. Des vendeuses, alarmées, avaient appelé des pompiers qui, constatant l'arrêt du cœur, avaient procédé à une tentative de défibrillation. Un médecin, qui se trouvait probablement par hasard sur les lieux, avait fini par constater que l'irrémédiable était survenu. Les vendeuses, comprenant, qu'il n'y avait plus rien à faire, se sont approchées de mes sœurs et leur ont dit "Votre maman est morte. Y a-t-il quelqu'un que l'on peut prévenir pour venir vous chercher ?" Bouleversées, mes sœurs n'ont pu répondre que par des sanglots. Et puis, quelques instants plus tard, de façon inattendue, ma mère est revenue à la vie.

L'autre récit, c'est notre mère qui l'a répété de nombreuses fois.

Elle s'était senti devenir plus légère et avait revu défiler les 30 années de sa jeune vie. Puis, elle s'était engagée dans une sorte de long tunnel à l'extrémité duquel elle avait vu poindre puis s'amplifier une vive lumière. Elle s'est retrouvée dans un monde baigné de cette lumière. Elle ne s'était jamais sentie aussi bien. Puis, la lumière lui a parlé. Et elle savait que cette lumière était Dieu: "C'est fini. Tu peux rester si tu veux." Elle ne désirait rien d'autre mais, au moment où elle allait acquiescer, elle se souvint de ses enfants et elle répondit:"Oh non, je ne peux pas laisser mes enfants." La lumière accéda à son désir mais lui dit seulement encore: "Je te préviens, ce sera terrible."

Elle se sentit alors comme comprimée d'une façon terriblement douloureuse, écrasée . Par après, elle avait interprété cette sensation en ce sens que son âme s'était dilatée en quittant le monde matériel mais que, en retournant dans la chair, elle avait dû s'y loger étroitement un peu comme dans une boîte de conserve trop petite pour la contenir.

La première partie de la vie de ma mère n'avait pas été heureuse. Elle avait eu beaucoup de conflits avec sa mère qui était bien trop différente d'elle pour qu'elles puissent se comprendre.


Ensuite, la vie avec mon père avait été un enfer.



La deuxième partie, longue de 25 ans, n'allait pas être beaucoup plus sereine. Tellement blessée dans ses émotions jamais traitées par le seul médecin des âmes, Celui dont parle Esaïe 61:1, elle finit sa vie rongée, au bout de longues années de souffrance, par un cancer qui s'était d'abord déclaré au sein gauche, au-dessus de son cœur. Comme elle a souvent répété, lors de cette douloureuse conclusion de sa vie terrestre, "Il m'avait bien prévenue que ce serait terrible".



Eh bien, si elle était restée au Ciel la première fois, c'est pour nous, ses enfants, que cela aurait été terrible. Notre père, qui n'assumait en rien notre éducation quand ma mère vivait avec lui, l'aurait fait moins encore si elle était déjà partie alors. Il en était tout simplement incapable.

Et nos grands-parents n'auraient pas pu s'occuper de 4 enfants. Nous aurions été dispersés, blessés, brisés. Je ne peux pas m'empêcher de penser qu'il y a eu une sorte d'effet de vases communicants. Si notre mère était partie en 1972, toute la souffrance serait venue sur nous, sous une autre forme. Tandis que, aussi tragique qu'aient été pour nous sa maladie et son départ, il a ouvert au contraire pour nous des bénédictions, des guérisons, des libérations. Nous sommes liés les uns aux autres comme les grains le sont sur la grappe de raisin.

Quelques années plus tard, je fis une expérience similaire. J'avais environ 19 ans. J'étais un jeune étudiant en droit. Je n'allais bien ni physiquement, ni spirituellement. J'étais obsédé par des idées et des envies de mort. J'avais souvent des pertes de conscience, notamment dans des endroits où les conséquences physiques auraient pu être graves, comme une fois juste au moment où je descendais le grand escalier de béton pour accéder à la station de RER de Luxembourg, par exemple.

Au cours d'un weekend, alors que je m'étais allongé pour m'endormir, je ressentis une sensation bizarre. J'ai eu l'impression de bouger. Il n'en était rien, bien sûr, mais c'était comme si le lit se propulsait de plus en plus vite dans un long tunnel. Je me sentais de plus en plus léger à mesure que je progressais dans le tunnel tandis que la vitesse ne cessait d'augmenter. Il devint bientôt évident qu'elle ne correspondait plus à aucun moyen de transport connu. Et alors, la conviction s'imposa à moi que j'étais en train de quitter la Terre, à une vitesse fantastique, que je partais loin dans l'univers ou en dehors de l'univers.

Cette idée m'a effrayé et mon âme s'est cabrée,refusant de poursuivre ce voyage à une vitesse sidérale vers l'inconnu. J'ai alors ressenti une autre impression bizarre, comme un flottement alors que le déplacement vertigineux avait instantanément cessé. C'est alors que j'ai à nouveau récupéré la conscience de mon corps. Je me souviens d'une très désagréable impression de froid et surtout, d'une sensation de "fourmis" partout dans le corps, jusqu'aux tréfonds de l'intérieur. J'étais incapable de bouger quelque membre que ce soit. Tout était raide et froid. En même temps, j'ai vu un court instant toute une foule de gens, en noir et blanc, qui dirigeaient leurs regards sur moi et restaient impassibles.

Ce n'est que beaucoup plus tard que je compris ce qui avait dû se passer. Comme celui de ma mère 8 ans plus tôt, mon cœur avait dû cesser de battre. En conséquence, la circulation du sang s'était arrêtée dans tout mon corps. Puis, sa température avait commencé à descendre. Voici pourquoi j'avais eu cette désagréable impression de froid et cette sensation de fourmis dans tout le corps quand le cœur s'était remis à battre.

Pour nous, hommes et femmes du XXème siècle, le train, le métro et la voiture nous ont habitués aux tunnels. C'est donc la comparaison qui nous vient le plus naturellement quand nous expérimentons ce que je viens de décrire.

Mais, comment des hommes qui avaient vécu à l'époque biblique auraient pu l'appréhender ?

Eh bien, le livre de l'Ecclésiaste nous donne la réponse au chapitre 12.

Les Hébreux couvraient souvent leurs besoins en eau et ceux de leur bétail au moyen de puits qu'ils creusaient dans le sol. Aussi, ceux qui avaient une expérience de mort rapprochée ne pensaient pas qu'ils s'engageaient dans un tunnel mais dans un puits.

Or, et c'est à de telles choses que l'on mesure combien la Bible est d'une insondable profondeur spirituelle, ce qui permet au seau qui descend dans le puits de revenir à la surface, à la lumière du monde physique, c'est la rouelle autour de laquelle coulisse la corde à laquelle est attaché le seau.

Au verset 6 (dans certaines Bibles, verset 8) du chapitre 12 ont lit cette phrase apparemment énigmatique: "avant que la roue du puits ne se brise".

J'en copie plusieurs traductions:
"det søndrede hjul falder ned i brønden" (DA)
"das Rad zerbrochen werde am Born" (DE)
"the wheel broken at the cistern" (EN)
"la rueda sea rota sobre el pozo" (ES)
"la ruota vada in frantumi al pozzo" (IT)
"og hjulet knuses og faller ned i brønnen" (NO)
"het scheprad in de put onklaar raakt" (NL)
"e se quebre ... a nora junto ao poço" (PT)
"şi pînă nu se strică roata dela fîntînă" (RO)
"hjulet slås sönder och faller i brunnen" (SV).

Il y a de menues différences. Les versions scandinaves disent toutes que la roue tombe dans le puits. En tout cas, l'idée reste la même. Sans la roue, il n'y a plus de retour en arrière possible. C'est donc une image très profonde d'un voyage sans retour. Il y avait encore cette roue au-dessus de la vie de ma mère en 1972 et au-dessus de la mienne en 1980.

Tout le passage de l'Ecclésiaste parle, en termes spirituels, de ce qui arrive lors de notre grand voyage sans retour.

Adolescent, j'avais compris, à certaines situations que j'avais vécues autour de moi, que le mal fait par certaines personnes, et je parle de personnes ignorantes des choses spirituelles, retombait ou bien sur eux-mêmes, ou bien sur des gens - ou des animaux - qu'ils aimaient. Et, sans avoir encore une relation très intime avec Dieu, je me souviens que je L'avais pressé de m'expliquer comment, pourquoi. Et j'avais eu une sorte de vision intérieure. J'ai vu qu'il y avait, dans l'invisible, des sortes de fils qui reliaient les êtres entre eux et que le mal pouvait se propager d'une personne à l'autre le long de ces fils.

Quand j'ai lu, plus tard, Ecclésiaste 12:6, "le cordon d'argent qui se détache" s'est lié dans mon esprit à cette image intérieure. Quand nous partons, les amarres qui nous retiennent et lient aux autres se brisent comme ce cordon d'argent.

Puis, ce que Dieu a déposé en nous de Ses dons se brise à son tour, d'où l'image du vase d'or. Alors le souffle de notre vie retourne à Dieu qui l'a donné tandis que notre enveloppe de chair redevient la poussière dont elle s'était composée.

Il n'y a pas de résurrection de la chair comme le professent ceux qui ne lisent pas attentivement 2 Corinthiens 15:50. C'est dans un corps tiré du Kabod de Dieu que nous passerons l'éternité, Dieu voulant (2 Corinthiens 15: 35-49).

Dieu ne se repent pas de ses alliances

Il y a quelques années, la communauté juive de Luxembourg avait aimablement ouvert un dimanche la synagogue de la capitale et en avait organisé la visite. Lorsque nous fûmes dans la grande salle où se réunit l'assemblée, notre guide ouvrit une sorte de grand placard à l'endroit où, dans les églises catholiques, les prêtres ont l'habitude de conserver des hosties dans un calice. Mais ce que je vis me stupéfia et arracha un voile de mes yeux. Il y avait là une collection de rouleaux de livres de la Bible, notamment des livres de Moïse, la Thora. Ces rouleaux étaient habillés de manteaux de velours, certains bleus, d'autres blancs, d'autres émeraude. Le Luxembourg est un des pays les plus aliénés au démon souvent appelé "reine du ciel". On en trouve des statues non seulement dans toutes les églises catholiques du Grand-duché (mais aussi dans celles des régions frontalières qui ont été luxembourgeoises dans le passé). Très souvent, ces idoles sont vêtues de manteaux de velours dont la couleur change au gré des temps liturgiques de l'église romaine.

"Le Verbe s'est fait chair". En voyant les rouleaux de la Thora vêtus de leurs manteaux de velours, quelque chose a crié en moi "mais bien sûr !" Jésus, c'est la Thora qui a pris chair d'homme. C'est dans la synagogue que Son essence est honorée sans être connue alors que, dans les églises romaines, Sa place est usurpée par des substituts abominables.

Tout mes contacts avec le judaïsme ont grandi ma foi. Ce que les Juifs ont rec,u est fascinant. Je me demande s'ils en ont la mesure.

Cet été, je suis retourné à Vienne, en Autriche, et j'y ai visité plusieurs lieux du judaïsme, notamment un musée. Dans une vitrine, il y avait plusieurs couronnes dont les Juifs coiffent les rouleaux. Là encore, cela m'a profondément parlé. Le Verbe fait chair est le Roi des Juifs ... et les Juifs mettent une couronne sur la Thora ! C'est vertigineux.



J'ai aussi acheté à Vienne un livre écrit par un Juif, Jacob Neusner, qui y explique pourquoi, en tant que Juif, il ne peut pas partager la foi des chrétiens. "Ein Rabbi spricht mit Jesus" est pour moi un texte fantastique car, toutes les raisons qu'invoque l'auteur pour refuser de reconnaître en Jésus le Messie sont autant d'arguments qui me sont donnés pour voir encore plus profondément combien Il l'est.

Dans plusieurs passages de son livre, Jacob Neusner se projette 20 siècles plus tôt et imagine qu'il va rencontrer Jésus pour lui poser des questions.

"Meister, wie kannst du für dich selbst sprechen und dich nicht auf der Lehre der Thora berufen, die uns Gott am Sinai gegeben hat ? Es hat den Anschein, als betrachtetest du dich selbst als Mose, oder als über Mose stehend. Die Thora des Mose erwähnt aber nicht, dass ausser Mose und den anderen Propheten noch ein witerer uns Unterweisung - Thora - bringen oder dass es eine weitere Thora geben soll. So weiss ich nun wirklich nicht, was ich von deinem Anspruch halten soll. Du sprichst als "Ich", aber die Thora wendet sich nur an ein "Wir", das sind "wir" vom Volke Israel, zu dem auch du gehörst". Evidemment, nous autres Européens non-juifs imprégnés d'une conception individualistissime du salut, au point que certains chrétiens parlent de Jésus comme de leur Sauveur "personnel", passons à côté de ce dont parle ici Jacob. Mais, pour qui a rec,u la révélation de Jésus comme Messie, la réponse est claire. Jésus peut parler depuis le "Je" qu'est le Père. L'objection de Jacob devient donc une confirmation de notre foi.

Et Jacob d'écrire en conclusion de cette objection: " Nach den Kriterien der Thora hat Jesus etwas beansprucht, das ausser Gott niemandem zusteht." (p. 49)

Jacob écrit plus loin, (p. 53) "Ich will niemanden verletzen, aber ich habe Einwände gegen eine Lehre, die nur mich persönlich meint, nicht aber meine Familie und mein Dorf, kurzum das ewige Israel, das wir hier und jetzt verkörpern".

Je trouve que c'est encore une objection d'une très grande profondeur. Oui, Jésus est bien plus qu'un Sauveur personnel de ma petite personne. Dieu veut effectivement sauver des familles comme on le voit avec l'histoire de Noé, de Loth, de Rahaab et du geôlier de Paul (crois (toi) au Seigneur Jésus et tu seras sauvé toi et ta famille (Actes 16:31)). Dieu veut aussi sauver des villes comme le relate l'histoire de Ninive dans le livre de Jonas. Il veut sauver des nations. Nous avons jeté toutes ces dimensions collectives du salut par dessus bord.

Comme j'aime à lire, p. 55, "Wir leben auch in Gemeinschaft mit anderen. Keiner von uns ist ein "Ich" allein, wir alle sind Teil eines "Wir". Und dieses "Wir" besteht aus Heim und Familie, darüber hinaus aus der Gemeinschaft jenseits unserer vier Wände". Et combien est profonde la question en page 101: "Ist meine Liebe zu Gott schon alles ? Gibt es keine Beziehung von uns allen vor Gott ? Ich kann Gott und meinen Nächsten lieben und trotzdem in Sodom leben. Aber Gott hat Sodom zerstört. Gott geht es folglich nicht um die menschen als Einzelwesen, sondern auch um die Menschen ALS GANZE".

Une autre objection de Jacob m'interpelle par rapport à ce que vivent certains missionnaires: "Es beunruhigt mich zutiefst, dass ich, um Jesus zu folgen, Heim und Familie im Stich lassen soll, während mir die Thora beiden - und der Gemeinschaft -gegenüber doch heilige Pflichten auferlegt hat". Je trouve que Paul répond bien à cette objection en 1 Timothée 5:8. Mais tous les chrétiens n'ont pas bien mémorisé ce verset.

Jacob écrit aussi plus loin, p. 63, "Die Thora, wie sie von anderen später ausgedeutet wurde, lehrt Israel, die Liebe zur Thora in Gestalt des Schriftgelehrten über die Liebe zu Vater und Mutter zu stellen." Donc, il répond excellemment lui-même à son objection. Jésus ne nous demande pas de tourner le dos aux nôtres mais de hiérachiser notre amour. Notre amour pour Dieu doit être premier et débordant et, de Lui, nous pouvons aimer en second lieu tous les nôtres et nos prochains. En développant son argumentation, Jacob finit par conclure sur ce point "Damit ist deutlich, um was es wirklich geht: Die Verehrung der Eltern ist die diesseitige Entsprechung der Verehrung Gottes". Que c'est profond.

Et, à ce point du livre, Jacob se pose déjà la question à laquelle tous les chrétiens ont déjà répondu oui: (p. 70) : "Es mündet in die Frage: "Ist dein Meister denn Gott ?" Denn jetzt ist mir klar, dass das, was Jesus von mir fordert , allein Gott von mir verlangen kann."

J'en viens maintenant au chapitre 4 du livre sur le commandement de la sanctification du Shabbat. Il a parlé au plus profond de mon âme depuis longtemps en recherche sur la signification du Shabbat pour le non-Juif que je suis. Jacob écrit, en page 79, "Wenn wir uns nun bewusst sind, dass wir den Sabbat halten sollen, weil Gott am Sabbat geruht hat, dann sehen wir, dass wir dieses Gebot befolgen sollen, damit wir Gott ähnlich werden". Jamais je n'avais lu que l'enjeu du Shabbat était aussi de ressembler davantage à Dieu. Quelle révélation ! Et Jacob le rapproche de Matthieu 11:28 "Venez à moi, vous tous qui êtes fatigués et chargés, et je vous donnerai du REPOS". Jacob écrit que, quand il entend ces paroles de Jesus, il pense automatiquement au Shabbat. Il faut bien que ce soit des Juifs qui nous dévoilent de telles choses. Mais bien sûr ! Je n'y aurais jamais pensé !

Jacob écrit un peu plus loin "Beim Sabbat geht es nicht darum, Gutes zu tun oder nicht. Es geht viel mehr um HEILIGKEIT, und heilig sein bedeutet nach der Thora, GOTT ÄHNLICH SEIN." Quand je pense à la morgue de tant de chrétiens pour le prétendu légalisme des Juifs. Quel injuste aveuglement. J'ai encore souligné cette phrase clef, p. 82 "Wenn ihr euch am Sabbat von der Arbeit abkehrt, dann habt ihr Wonne in Gott. So würdigen wir einmal mehr, dass der Sabbat UNSERE, der Juden, ART IST, WONNE IN GOTT zu haben". Quel horizon cette phrase ouvre sur ce qu'est la Shabbat ! Je note encore, p. 85, "Der Sabbat ist die Ankunft von Gottes Reich. Mit Recht verband Jesus die beiden Botschaften: Nehmt mein Joch auf euch, det Menschensohn ist Herr über den Sabbat. Besser hätte er den Punkt nicht treffen können."

Ce qui choque Jacob, aux p. 86 et 87, nous est une évidence: "wenn Jesus uns bedeutet, dass er etwas Grösseres als den Tempel gebe, dann kann er damit nur auf eines hinauswollen: Er und seine Jünger können am Sabbat das tun, was sie tun, weil sie an die Stelle der Priester im Tempel getreten sind: Der heilige Ort hat sich verlagert, er besteht jetzt aus dem Kreis des Meisters und seine Jünger". Il bute alors sur ce dilemme: "Entweder gilt "Gedenke des Sabbats: halte ihn heilig !" oder es gilt "Der Menschensohn ist der Herr über den Sabbat". Aber beides zusammen kann nicht gelten".

Et j'aboutis à ce sommet, page 90, qui produit sur ma foi l'effet d'une bombe: "Mein Joch ist leicht, ich gebe euch Ruhe, der Menschensohn ist wahrhaftig Herr über den Sabbat, denn der Menschensohn ist jetzt der Sabbat Israels ..." Jésus est le Shabbat !!! Son fardeau est léger, Il nous donne du repos, le Fils de l'homme est le maître du Shabbat parce qu'Il est le Shabbat. Honorer le Shabbat, c'est honorer la Parole, c'est honorer le Verbe, c'est honorer jusqu'au Verbe fait chair. Je manque d'adjectifs !

C'est pour moi l'himalaya du livre mais il y a encore beaucoup de hauts sommets. Jacob relève
que Jésus répond à la question qui lui est posée en Matthieu 19:16 "que dois-je faire pour obtenir la vie éternelle ?" par "observe les commandements." C,a par exemple ! Jésus fait un lien entre le salut et l'obéissance à la Loi ! Comme nous glissons sur ce "détail" ! Et Jacob fait ensuite une remarquable exégèse du texte où il distingue entre le salut et la perfection. L'objet de la discussion entre cet homme et Jésus est en effet au-delà de la seule vie éternelle. Il vise quelque chose de plus haut encore, la perfection. Et Jacob écrit justement à cet égard, p. 95, "Angesichts der menschlichen Schwäche kann niemand Vollkommenheit als Preis für das ewige Leben verlangen." Jacob développe "Wie ich dich nun verstehe, genügen die Zehn Gebote nicht, und auch dass Grosse Gebot, die Goldene Regel (= l'amour), nicht. Vollkommenheit besteht in Armut und im Gehorsam gegenüber Christus"..."Jesus will, dass ich ihm nachfolge und bin wie er. Habe ich ein solches Gebot in der Thora vernommen ? Natürlich: "Seid heilig, denn ich der Herr, euer Gott, bin heilig". Die Thora fordert mich auf, ich solle danach streben, zu sein wie Gott: heilig".

Le livre de Jacob est une merveille. Le chrétien comme le juif en ressortent grandis dans leur foi respective. Je termine sur cette phrase émouvante: "Ja, wenn wir auch diskutieren und streiten, so beten wir doch zum selben Gott. Und deshalb werden wir immer streiten und diskutieren, aber stets demselben Gott dienen, indem wir einander lieben, wie Gott uns liebt".

Thank you, Jacob. You have strengthened my faith.

Male and female created He them

So God created man in his own image,
in the image of God created He him ;
male and female created He them.
(Genesis 1 : 29)


I read once a fascinating story. A woman had been counselled for years but remained with the same unsolved identity problem. She would doubt to be herself and each time she would look at herself in a mirror, she would believe to see her twin brother.
Though the sister and the brother looked surprisingly alike, nobody would have doubted that they were heterozygote twins, since they had not the same sex.
However, as no traditional psychological help seemed to have any impact on the sister, a doctor tried to explore possible genetic causes and did her karyotype.
It was not a little surprise to find out that the sister had only 45 chromosomes instead of 46.
She missed one of the two chromosomes of the sexual pair.
Now, the doctor could understand what had happened.
In the mother's womb, the egg had divided into two cells which ought have become two homozygote boys. But, during the first division, one of the two parts lost the Y chromosome, the part that eventually became the sister.

Stunning consequences can be drawn out of that :
1) If a cell has only one sexual X chromosome, the foetus will get a feminine body. That human being will eventually grow up as a woman, though a sterile one. To be able to beget children, a woman would need to have a full pair of two sexual X chromosomes.
2) Since normal men have a XY pair of sexual chromosomes, it means that men have in fact the two sexes in their karyotype. It was indeed easier for God to make Eva out of Adam that it would have been to make Adam out of Eva, though, of course, nothing is impossible to God.
3) The feminine sex is basic in the whole humanity. It is genetically present in both sexes. Males are in a way "females" with that something more that derives from having Adam's Y chromosome.
4) Genetically, the proportion in the humanity is thus not 50 % male and 50 % female but rather 75 % female (XX female + X half male) and 25 % male (Y half male).
5) Clearly, the male Y chromosome is dominant while X is recessive. It means that males are men because masculinity is programmed to dominate their feminine sterile part. It is striking that, in most human groups around the world, there has been some kind of initiatic rites for boys to be admitted and recognized as men. In lots of countries, men would be asked in a way or another to prove that they are males, something which is usually never expected from women. Being a woman is a state while becoming a man has been felt like a test and a conquest all over the world.
This may just be the expression of the tension that exists in all males in whom chromosome Y is holding chromosome X in custody. In other words, there is an internal strain in the masculine sex, an unbalance that has to be kept between two unequal components. Male intrinsic instability may well explain that so many expressions of masculinity have been competitive and violent throughout history. Males tend to transfer their internal struggle onto an external scene.
There are two extreme ways for males to address that strain, both being equally sick.
The first one is the full Y dominant pattern. Feeling jeopardized by their own X part, uncertain males will try to hold iron dominion over all women. Islam is paradigmatic of this nevrose. It is a religion where a man, prophet Muhammad is in fact praised as if he were God himself. Muhammad is Islam's actual god, a figure of a violent man that would reign over a cattle of submitted spouses, a reassuring image for males that have failed to address adequately their internal strain between their Y and their X parts.
The other one is the defeated Y pattern. Y has not felt strong enough to win the battle and has renounced to become a grown-up male. It remains dependent on women the way a little boy is dependant of his mother. Popular Catholicism is paradigmatic of that. That Catholicism true god is the queen of heaven or mother mary. In her arms Jesus is a naked and vulnerable babe, not the adult man that had said to the Father in Gethsemane : "O my Father, if this cup may not pass away from me, except I drink it, Thy will be done."
Against this background, we can understand much more deeply what God means in Genesis 3 : 16 where He tells this to Eva : "and thy desire shall be to thy husband, and he shall rule over thee." The system that a man and a woman build when they are together is much more complex than the Yin and the Yang. The woman is attracted by that something in man that she does not have. Freud has identified it to the penis. But the penis is nothing more than the symbol of all what Y bears. The difference is not essentially physical since male and female organs are made out of the same components just like Lego bricks put into a different order. What attracts women to men is that Y part, masculinity, that they do not have at all in their genes. 
 
Men should find in women their own X sterile part, which God has made alive, attractive and fertile in women. They should feel reassured by this feminity that is external to them and does not jeopardized their masculinity, as their own X part could.
But such a very complex system could only find a lasting stability with a controller, just like computers nowadays control sensitive processes on airports, railway stations and so on. 
In the garden of Eden, the Spirit of God was at work in the first human couple. But as they believed the serpent's lies and as their sin seperated them from God, He could only tell them that the system would not work without Him. Eva's daughters would feel attracted by Adam's sons but would feel frustrated to find only a wounded masculinity in them instead of the blessed one they are thirsting for. And Adam's sons would be so scared by their unresolved X - Y internal strain that they would end up ruling over women in an abusive and destructive way.
Human couples will never fit without God. This is the very curse.
Indeed, as we know, the God of Israel that has taken human flesh in Jesus is among others the way, the truth and the life (John 14 : 6). As Adam and Eva ate of the fruit of the tree of the knowledge of good and evil, their unconfessed disobedience separated them from God and death entered into their bodies. Death would from then on have a devastating impact on the whole humanity, on the whole living creation. Yet, because they give birth, women have been impacted in a lesser degree by the destructive power of the spirit of death than men whose specific culture is almost entirely pervaded by it : violence, fights, wrestlings, riots, rapes, murders, wars and so on. The first murder mentioned in the Bible is perpetrated by a man, Cain, on his own brother Abel.
Therefore, through the life and the very person of Jesus, the Father wants to show us how He has intended true sound masculinity to be.
First, Jesus was unquestionably masculine in His firm and uncompromissing opposition to the Pharisees' religious hypocrisy as well as to the greed of the traders of the Temple.
Second, Jesus was not afraid of women. He would talk openly to the woman of Samaria (John 4) in front of troubled disciples (John 4 : 27). He would even allow a prostitute to touch Him (Luke 7 : 36 - 50) before utterly shocked Pharisees. Jesus proximity to women was not only revolutionary at the time He was in the flesh. Nowadays, Jesus' behaviour would still shock orthodox Jews and religious muslims. Religious males are indeed everywhere afraid of women and get never aware that their fear is rooted in their own unsettled ramshackle masculinity.

Third, Jesus' masculinity is a sensitive and tender one. He knew that Lazarus would resurrect through the power of the Spirit. Yet He cried (John 11 : 35) because He was deeply moved by the two sisters and their friends sorrow. Jesus' tears tell us that the Father did not want death at all. He has been crying over all our sufferings since Abel's death. He has been crying oceans of tears. What a sensitive loving God we have !
Now, many nations throughout the world have been claiming to belong to Christ.
Have they been sufficiently aware that this ought to have implied recognizing that Jesus resolutely opposes war : "all that take the sword shall perish with the sword" (Matthew 26 : 52) and death penalty (John 8: 1 -11) ? Shouldn't so-called Christian nations behave accordingly then ?
Finally, healing men from their covenant with death is at the very core of healing humanity as a whole. The new men that the Father is willing to reshape in Jesus through the action of the Spirit are meant to overflow life onto their spouses and children, thus becoming springs of blessing instead of tools of physical and emotional abuse and death.
Let it be !